Från fiolstråke till laserpekare

Sangi lär sig snabbt, alltför snabbt ibland.

Vi har morfars fiol med stråke hängande på vardagsrumsväggen. Den har naturligtvis Sangi upptäckt och gillar att slå på så den kommer i svajning.

Jag blir lika förskräckt varje gång och det brukar sluta med att jag rusar (nåja, rusar och rusar) upp ur soffan och lyfter ner den lille odågan och försöker få honom att intresserar sig för något annat.

I helgen kom jag på att om jag tog fram laserpekaren så jagade han den röda pricken istället för att slå på fiolstråken. Himla praktiskt tyckte jag, som då slapp att kravla mig upp ur soffan.

Jättepraktiskt! Sangi kom snabbt på att om han slog på stråken så vips dök den roliga röda pricken fram. Efter femhundranittielfte gången tröttnade jag och gömde stråken bakom fiolen.

Vad gör då en liten odåga? Jo ger sig på sin matte förstås, han hade ju för länge sedan förstått att det var jag som låg bakom den röda roliga pricken. Så han började bita mig i bakfickan på byxan och klöste mig då och då på ryggen. Precis som en liten övertrött unge.

När jag trodde jag skulle få spader på honom så somnade han helt plötsligt liggande på rygg med huvudet nickandes. Sen snarkade han ljudligt, ett litet minitröskverk.

Hur jag ska vänja honom av med att väcka mig om nätterna är en annan femma. När jag var så dum att jag de första nätterna gav honom babytorrfoder så får jag förstås skylla mig själv när han kommer tassande om nätterna och vill ha mat.

Hopi tycker det är en jättebra idé, han börjar bli en smula lönnfet på grund av babymaten som han snabbt snor från Sangi och knaprar i sig. Mums!

Hopi och Sangi försöker samsas i korgen.