Idag traskade jag över till grannkatten Pärlan runt nio-tiden.
Hon hoppade snabbt ner från fåtöljen där hon hade legat och sovit och gick ut genom ytterdörren innan jag ens hann säga ordet "mat".
Jag la upp mat åt henne i tron att hon snart skulle komma in och få sig ett morgonmål. Men icke, när jag gick ut på trappen var hon försvunnen.
Så det var bara att låsa dörren och gå hemåt.
Vid halv elva, då posten hade delats ut, gick jag tillbaka.
Ingen Pärlan.
Gick in med Pärlans post. Gick ut igen. Ropade och "kisskisskissade". När jag nästan hade gett upp så kom hon skuttande från grannens trädgård.
Lite tilltufsad så hon hade nog varit i slagsmål. Hon kikade bakåt några gånger, som för att försäkra sig om att hennes antagonist inte kom efter.
Jag tog några tag med kammen för att räta ut pälsen och Pärlan sprang in.
Några snabba sniff på maten, sen gick hon och la sig i soffan.
Inte mycket att göra något åt, är hon inte hungrig så.
Fyra timmar senare, alltså klockan halv tre, gick jag tillbaka för att kolla ifall hon ville gå ut. Solen hade tittat fram.
I soffan låg hon fortfarande och sov och märkte inte ens att jag studsade in med orden "Hej!". (Man blir lite knasig av att vara arbetslös och bara ha katter att prata med.)
Så hon fick sova vidare och jag gick hem och fikade.
Måtte hon bara inte vilja gå ut i kväll när jag tittar till henne för natten. Det är så svårt att se denna gråa lilla kattfröken i mörket. Igår kväll fick jag gå två gånger innan jag fick in henne.
Vid fem-tiden var det dags att ge henne kvällsmaten. Jag tog med mig en portionspåse Whiskas eftersom Pärlan inte velat ha sin egen mat (Mjau).
När jag kom in så låg hon och sov på exakt samma ställe som förut men vaknade av att jag kom in och klappade på henne.
En rejäl omgång med kammen fick hon också och det behövdes.
Sen gick hon ut till matfaten och efter en viss tvekan började hon mumsa i sig Whiskas. Själv passade jag på att smyga ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar