För snart en månad sedan anmälde jag mig som arbetslös hos Arbetsförmedlingen för första gången i mitt liv.
Jag var väldigt nervös och orolig för vad som skulle ske. Allt som stått om hur det är att vara arbetslös i tidningarna har gett mig en väldigt negativ och hopplös bild. Jag förväntade mig sura och smått arga handläggare som skulle ge mig ett mindre helvete.
Men så var det inte alls. En jättetrevlig och positiv tjej skrev in mig första gången jag var där. Andra gången fick jag träffa min handläggare, även han trevlig.
Så jag kunde dra en suck av lättnad. De var ju helt vanliga människor, inte några ilskna monster.
Jag trodde det skulle skällas och gnällas och hotas om vartannat. Men inte då. Jag blev upplyst om mina rättigheter och skyldigheter på ett helt korrekt sätt.
Kanske det kan bero på att det är gotlänningar jag har att göra med, lite mera jordnära människor. Jag har varit så van vid att i Stockholm får man ladda upp sig innan det går att ringa till någon myndighet och ofta få kortfattade smått snäsiga, oengagerade svar, det var därför jag var beredd på det "värsta av värsta".
Men jag har fortfarande svårt för att koppla av om dagarna. Vill gärna "göra rätt för mig", även om det bara är genom att städa, tvätta och sköta om hemmet. Samt förstås kolla genom nätet för att hitta något jobb att söka.
Det bor nog en liten Luther i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar