Äta en plastbit?!

Denne Sangi, han håller oss då alerta med sina påhitt.

På morgonen när vi fikar, ja då går han och småjamar med en krälande gång med sin rödsilverfärgade kropp. Han ser ut som en stor och luden orm när han ringlar sig fram och tillbaka i köket.

Då vill han att husse ska kasta torrfoder åt honom. Husse är lätt att dressera så han reser sig med en suck och hämtar en näve maine coon foder. Sen kastar han iväg en torrfoderkula och Sangi rusar glatt efter. Dribblar lite med den och till slut stoppar han den i tassen och in i munnen. Mums!

Sen börjar han om. Ringlar sig in i köket allt under ett kuttrande jamande.

- Husse, en till!

Om husse inte lyder så hoppar Sangi upp på spisen som börjar pipa när han sätter sig på on-knappen. Bara för husse att börja kasta igen.

Idag höll vi på att städa två lådor i ett gammalt skåp. Plötsligt hade vi Sangi sittande i lådan. Och inte nog med det, helt plötsligt började han tugga på något som jag hann identifiera som en liten plastbit.

In med fingret i munnen på katten men han vägrade spotta ut. Husse gjorde också ett försök, men gulp sa Sangi och svalde.

Eftersom jag vet att sparris är bra att äta ifall både barn, hundar och katter ätit något vasst så tog jag fram en sparris och gav Sangi.

Icke att han ville ha sparris, han som annars äter vad som helst. Så det fick bli en påse kattmat istället och det åt han förstås med god aptit.

Så nu är det bara att vänta att plastbiten kommer ut den naturliga vägen.

Men attans katt att göra mig orolig med sina påhitt. Äta plastbitar, det är ju helknäppt.