Uppåt väggarna

Vad jag undrade vad det var som lät. Kling, klang och dump! Jag satt länge och funderade innan jag reste mig från datorstolen och kikade in i sovrummet.

Där såg jag först kedjan till ventilen svaja och sen på golvet, Sangi, vem annars.

Husse brukar säga: "Han ser då allt, den katten!"

Och nu stämde det verkligen. Han hade tydligen upptäckt att det hängde en kedja på väggen och den måste han förstås hoppa upp och slå på.

Tyvärr blev fotot himla oskarpt, men han är snabb den katten och kameran är inte lika snabb.

Sangi har verkligen gått ut hårt idag. Han började redan när klockan var 03.30 med att väcka mig. Nåja, tänkte jag då, det är tid kvar att sova. Klockan ringer 06.00. Så jag gav odågan sitt babyfoder och somnade om.

Efter en halvtimme blev jag väckt igen. Snutta, snutta och klösa, klösa. Jag virade in mig som en kålmask i täcket och somnade tydligen om. En stund senare blev jag väckt igen och nu snurrade jag verkligen in mig i täcket, allt för att Sangi inte skulle hitta en endaste liten hudbit att klösa på.

Då surnade han tydligen till för han började klättra omkring på mitt huvud, som inte var under täcket. Det går inget vidare att sova med en katt som försöker hålla balansen på huvudet, med en tass i örat är det rent omöjligt. Så jag drog täcket över huvudet också och bet ihop tänderna, så infernaliskt så det gjorde jätteont. Jäkla katt!

Tydligen så somnade jag till slut om och vaknade med att ett piggt litet ansikte plirade mot mig. Han hade lagt sig hos husse istället, men låg och kollade ifall jag skulle vakna.

Husse klev upp först som vanligt och jag kom hasande en stund senare för att fixa frukosten.

När jag stod och pysslade i köket så hörde jag ett sammanbitet, kattj... ! och en husse som kom invinglande i köket. Sangi hade sprungit i full fart mellan benen på husse så han höll på att fara omkull.

Sen skulle han hjälpa mig med blommorna jag planterat genom att kliva i krukorna så jorden skvätte, slita upp namnskyltarna så jordet skvätte ännu mera och jag svor.

Sen har han hunnit med att reta upp både Hopi och gamla Sickan, så de skrek i högan sky. Sickan kom instapplande och tittade surt på mig, "vad är det för snorgärs du släpat hem?" Sen la hon sig i sin korg och somnade gott.

Och nu verkar de alla fyra ligga och sova för inga skrik eller andra oroväckande läten hörs.

Än så länge, är det väl bäst att tillägga.

Skulle lilla jag vara så busig, nej nu skojar du väl?